Karl III Johan

Fra Wikipedia, den frie encyklopedi
Gå til: navigasjon, søk
Arbeid pågår: Denne siden er under arbeid. Det blir ofte redigeringskollisjoner under slikt pågående arbeid, og under større endringer så kan andre bidrag forsvinne. Se også diskusjonssiden for ytterligere informasjon.
Karl XIV Johan
Karl III Johan
Konge av Sverige og Norge
Karl III Johan
Navn: Jean Baptiste Bernadotte
Valgspråk: Folkets Kjærlighed min Belønning
Regjeringstid: 5. februar 18188. mars 1844
Født: 26. januar 1763[1], Pau, Frankrike[1]
Død: 8. mars 1844 (81 år), Stockholms slott
Begravet: Riddarholmskyrkan
Foreldre: Jean Henri Bernadotte (1711–1780)
og
Jeanne St. Jean (1728–1809)[1]
Ektefelle‍(r): Desideria
Barn: Oscar
Autograf, Carl Johan, Nordisk familjebok.png

Karl III Johan, opprinnelig Jean Baptiste Bernadotte, (født 26. januar 1763, død 8. mars 1844) var konge av Sverige og Norge fra 1818 frem til sin død. I den svenske kongerekken er han Karl XIV Johan.

Han ble født Jean-Baptiste Bernadotte i Pau i Frankrike og var sønn av Jean Henri Bernadotte og Jeanne de Saint-Jean. Bernadotte begynte i den franske hæren og etter den franske revolusjon avanserte han raskt og ble i 1804 utnevnt til marskalk, landets høyeste offiserstittel.

21. august 1810 valgte Sveriges riksdag ham som svensk tronfølger og i oktober samme år ankom Bernadotte Sverige. Karl Johan tok raskt over som reelt statsoverhode, da den regjerende kongen Karl XIII var ved dårlig helse. Karl Johan var valgt for å ha gode forbindelser med Frankrike og ta tilbake Finland, han la imidlertid raskt om den svenske utenrikspolitikken og ledet Sverige inn i allianse med Russland og Storbritannia mot Frankrike. Sverige fikk løfte om å få Norge ved å gå mot Napoleon og i 1813 ledet Karl Johan svenske tropper i Den sjette koalisjonskrigen. Etter seier mot franske styrker tvang han Danmark til å avstå Norge ved Kielfreden. Norge erklærte seg uavhengig etter å ha avholdt en riksforsamling på Eidsvoll, men etter en kort krig sensommeren 1814 kapitulerte nordmennene, godtok Mossekonvensjonen og gikk inn i en personalunion med Sverige.

Bakgrunn og oppvekst[rediger | rediger kilde]

Bernadotte ble født i Pau i distriktet Béarn i den sydvestlige delen av Frankrike som yngst av fem søsken, foreldrene var Jean Henri Bernadotte og Jeanne de Saint-Jean.[1][2] Han ble født en god stund for tidlig og foreldrene fikk ham derfor døpt allerede dagen etter.[1][3] Han het opprinnelig Jean Bernadotte, men ble også kalt Jean Baptiste siden han var oppkalt etter Johannes Døperen.[1] Kort tid senere ble han sendt til en amme som bodde noen kilometer fra Pau og ble der i ett år.[3]

Jean Bernadotte fikk antakelig undervisning i et lokalt benediktinerkloster,[4] men endel av utdannelsen kan han også ha fått hjemme, noe som ikke var uvanlig på den tiden.[5]

Bernadotte skal ha hatt et kjølig forhold til sin mor og etter at han forlot barndomshjemmet for å bli soldat besøkte han hjemstedet kun én gang. Han sørget imidlertid for henne økonomisk og på et langt senere tidspunkt sendte han et brev til broren Jean Evangeliste Bernadotte hvor han ga beskjed om at hun skulle motta en månedlig pensjon samt at «...han takket henne for hennes hengivenhet.»[3][6]

Faren Jean Henri Bernadotte var sakfører[7] (procureur au sénéchal, anklager[1]) ved en av domstolene i Béarn. Han hadde så dårlig betalt at han ikke fikk råd til å gifte seg før han var 43 år gammel.[6]

Tidlig karrière[rediger | rediger kilde]

Jean Baptiste Bernadotte, løytnant ved 36. régiment de ligne 1792. Maleri av Louis-Félix Amiel (1802-1864), 1834.

I 1780 tok Bernadotte verving i regimentet Royal-La Marine og steg i gradene fra alminnelig menig til divisjonsgeneral.[8]

Han tilbrakte først tre år i tjeneste på Korsika. Etter ett besøk i hjemmet noen måneder i slutten av 1783 og begynnelsen av 1784 av helsemessige grunner fulgte han sitt regiment til nye garnisonsbyer – blant annet Grenoble, Vienne, Marseille og Saint-Martin-de-Ré. Han avanserte fra grenader til korporal den 13. juni 1785, til furir 21. juni 1786, til sergeant-major (feldwebel) 11. mai 1788 og til adjutant 7. februari 1790.[9] Deretter hadde hans videre avansement kanskje stoppet om ikke den franske revolusjon hadde brutt ned det skillet som fra 1781 hadde blitt satt mellom underoffisers- og offisersgradene.

Under sin tid som underoffiser hadde Jean Baptiste Bernadotte ved adskillige tilfelle vist initiativ, som da han etter å ha blitt stasjonert i Marseille, i 1790 lyktes å redde sin sjef, markis d'Ambert, fra en mobb. Den 1. mai 1792[10] ble han utnevnt til sekondløytnant ved det i S:t Servant i Bretagne stasjonerte 36:e regimentet.[11] Ved et annet tilfelle lyktes Bernadotte under regimentets opphold i den lille byen Lambec nær Marseille, gjennom sin veltalenhet å forhindre at soldatene gjorde mytteri. Hendelsen fant sted i en nedlagt kirke der noen kompanier hadde sitt losji. Bernadotte steg opp på prekestolen og holdt en straffepreken for oppviglerne, som deretter avbrøt mytteriforsøket.[12]

Under oppholdet i Marseille ble Bernadotte innkvartert hos den rike og i Marseille ansette kjøpmannen François Clary (far til Désirée Clary, senere dronning Desideria), som bebodde ett delvis ombygd hus i stadens daværende aristokratiske kvarter. Denne tok velvillig imot Bernadotte, som dermed kom til å bo en tid hos sin blivende svigerfar. Under den tiden ble Bernadotte kjent med den da tolv år gamle Désirée Clary som senere skulle bli hans hustru.[12]

Da Revolusjonskrigene kort etter brøt ut dro Bernadotte i felt med den franske Rhinarmén. Han utmerket seg i kampene og steg raskt i gradene. Etter kampene ved Speyer og Mainz ble han 11. juli 1793 utnevnt til kaptein, han ble bataljonssjef 8. februar 1794 og avanserte til brigadesjef den 4. april samme år. Året efter ble han overført til Sambre- og Meusearmén og utmerket seg i stridene ved Prémont og Landrecies samt i slaget ved Fleurus den 26. juni 1794, ble han «for tapperhet og lysende bragder» på general Jean Baptiste Klébers begjæring utnevnt til brigadegeneral. Etter erobringen av Maastricht i oktober samme år, hvor han aktivt bidro, ble han den 22. oktober 1794 utnevnt til generalmajor.[9]

Årene 1795 og 1796 deltok han i fortsatte operasjoner med Rhinarmén. Hans rykte som feltherre var kjent da han i begynnelsen av 1797 ble beordret at med en armé gå mot Lombardia for å støtte Napoleon Bonaparte i felttoget mot østerrikerne. En vinterlig marsj over Alpene, krysning av elven Tagliamento og erobringen av grevskapet Görz og Gradisca gav nye beviser på hans dugelighet. En viss mistro kom alt fra denne perioden til å kjennetegne forholdet mellom Bernadotte og Bonaparte.[13]

Han giftet seg i 1798 med Désirée Clary, som tidligere hadde vært forlovet med Napoléon Bonaparte. Bernadotte var en tid fransk ambassadør i Wien, før han ble fransk krigsminister omtrent samtidig med at han fikk sønnen François-Joseph-Oscar – den senere Oscar I – i 1799.[2]

Marskalk Jean Baptiste Bernadotte i en kopi av et originalportrett av François Joseph Kinson fra 1804.

Administrasjon og politikk[rediger | rediger kilde]

Etter at han mot felttogets slutt hadde overført noen troféer til Paris var Bernadotte i byen da fructidorkuppet ble gjennomført 4. september 1797, dog uten at han selv medvirket. Han vendte deretter tilbake til Italia og var en tid guvernør over Friuli og de deler av det venezianske området som gjennom freden i Campo Formio den 17. oktober 1797 hadde tilfalt Frankrike. Den 11. januar 1798 ble han utnevnt til Frankrikes ambassadør i Wien.[14] Han forlot tjensten i april 1798 etter ett oppløp der deltagerne vandaliserte trikoloren og ambassadens bygning ved Wallner Strasse 8.[13][14]

Etter å ha kommet tilbake til Frankrike tilbrakte Bernadotte en tid i ro. Den 16. august 1798 giftet han seg med Désirée Clary, en kjøpmansdatter fra Marseille som var svigerinne til Napoleon Bonapartes eldste bror Joseph. Hun hadde tidligere vært forlovet med Napoleon Bonaparte. Giftermålet skapte derfor i en viss grad ett band mellom slektene Bonaparte og Bernadotte.[13]

Etter det franske valget i 1799 knyttet Bernadotte seg nærmere hjemlandets politikk da direktoriet den 2. juli utnevnte han til krigsminister (minister for landstridskreftene). Som krigsminister arbeidet han med å omorganisere arméen, som da hadde møtt flere nederlag. Under det pågående politiske intrigespillet ble han dog igjen avsatt fra embetet den 14. september samme år gjennom en list av Emmanuel Joseph Sieyès, som planla et nytt statskupp. Kort etter vendte Napoleon Bonaparte tilbake fra Egypt og iverksatte kuppet den 18 og 19 brumaire år VIII (9. og 10. november 1799). Hans motpart hadde forsøkt å få Bernadotte til selv å gjøre statskupp, men denne holdt seg avventende og fikk verken fra direktoriet eller nasjonalforsamlingen noen oppfordring om å stoppe kuppmakerne.[13]

Selv om Bernadotte ikke hadde støttet kuppet lå det i Bonapartes interesse å stå på god fot med ledende menn fra ulike deler av landet, og Bernadottes militære og administrative kunnskaper ble derfor benyttet både under konsulatet og keiserdømmet. Bernadotte ble i januar 1800 medlem av det nyskapte statsrådet (Conseil d'état), og ved Bonapartes avreise til det italienske felttoget ble han sjef for den såkalte vestarméen, som hadde som oppgave å slå ned opprøret i Vendée og møte eventuelle engelske landstigninger. Etter det ble han vurdert for andre oppdrag, i Portugal, Irland, Louisiana og USA men disse planene ble av ulike grunner ikke noe av.[15]

I 1804 ble Bernadotte guvernør og sjef for den franske armé i Hannover, Tyskland.[2] Han var nr. 7 på listen av de 14 som Napoleon utnevnte til marskalker, den høyeste militære grad i Frankrike. Han fikk dessuten tittelen fyrste av Pontecorvo, som er et lite område sør for Roma i Italia.

I følge populær historie skulle Bernadotte ha hatt en tatovering fra denne tiden med ordene «Død over konger». Dette er sannsynligvis kun en historie, med bakgrunn i et fransk teaterstykke (Le Camarade de lit, sengekameraten), der kongen har en tatovering med teksten Vive la République, «Leve republikken»[16]. Derimot uttrykte den framtidige kongen i 1797 følgende: «Republikaner både av prinsipp og overbevisning vil jeg til min dødsstund bekjempe alle rojalister.»”.[17]

Nye innsatser på slagmarken[rediger | rediger kilde]

Under den franske krigen mot Den tredje koalisjonen fikk Bernadotte igjen dra i felt og deltok blant annet i Slaget ved Austerlitz den 2. desember 1805 der han som korpssjef medvirket til seieren. Den 5. juni 1806 ble han utnevnt til fyrste av Pontecorvo. Mindre fremgangsrikt var derimot første delen av hans innsats i felttoget mot Preussen i 1806. I Slaget ved Jena-Auerstedt den 14. oktober 1806 kom han på grunn av langsom fremrykking ikke i stilling og ble sterkt klandret av hovedkvarteret. Tre dager senere lyktes han å overrumple de prøyssiske styrkene ved Halle, forfulgte de nordover og stormet den 6. november Lübeck der Gebhard Leberecht von Blücher ble tvunget til å kapitulere. Samme dag kom han for første gang i nærmere kontakt med svenskene. På elven Trave overrasket og tok han til fange en liten svensk styrke på noe over 1 000 mann, som etter retrett fra Lauenburg befant seg på vei hjem. Fangene, som ble behandlet vel, ble siden på den franske marskalkens ordre sendt videre til hjemlandet.[18]

Fra det påfølgende felttoget mot russiske styrker merkes Bernadottes seier i Slaget ved Mohrungen den 25. januar 1807. Etter å ha blitt såret ved Spandau i juni 1807 ble han imidlertid ute av stand til å delta i de siste operasjonene i krigen, som Slaget ved Friedland den 14. juni 1807. Etter freden i Tilsit i juli 1807 ble han samme måned utnevnt til guvernør over hansabyene, der han gjorde seg positivt bemerket gjennom god forvaltning. Kort etter ble han tildelt kommando over den hærstyrken, som via de Danmark skulle angripe Sverige for å tvinge landet til en allianse med Napoleon. Ulike omstendigheter, blant annet den franske hærens plutselige reduksjon gjennom dens spanske regimenters desertering etter opprøret i Spania, gjorde imidlertid at invasjonsplanen ble avlyst.[18]

Østerrikes krigserklæring mot Frankrike i april 1809 førte Bernadotte sørover. Som befalhaver over en sachsisk hærstyrke deltok han i det blodige Slaget om Wagram som utfoldet seg 5. og 6. juli 1809. En dagordre hvor han hedret sine tyske tropper førte til en reprimande fra Napoleon. Den franske keiseren var også misfornøyd med Bernadottes innsats under slaget og han søkte avskjed og begav seg til Paris. Britiske styrkers ekspedisjon til Walcheren førte til at Bernadotte raskt ble beordret til ny tjeneste. Men når invasjonstrusselen var avverget ble Bernadotte fratatt kommandoen over de franske styrkene i Nederland. En slags forsoning mellom Napoleon og Bernadotte kom etterhvert, men Napoleon ville helst ha Bernadotte på avstand. Bernadotte var i ferd med å reise til Roma for å tiltre en stilling som generalguvernør over Kirkestaten, da forslaget om at han skulle bli tronfølger i Sverige ble lagt frem.[19]

Bernadotte som svensk kronprins[rediger | rediger kilde]

Marskalk Bernadotte, her i en kopi av ett originalportrett av François Joseph Kinson fra 1804

Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts plötsliga bortgång anlände till Stockholm den 31 maj 1810 fruktade Georg Adlersparre en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval av prins Gustav. Han förmådde Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den avlidnes äldre bror, hertigen Fredrik Kristian av Augustenborg och att hos Napoleon begära godkännande av denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena av dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, friherre Carl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroliga samtal drivit den tesen att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutat att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begett sig till Stockholm, där han som hovkanslern Gustaf af Wetterstedts blivande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan.[20]

Så snart Otto Mörner anlänt till Paris den 20 juni och avlämnat sina depescher med regeringsförslaget om augustenborgaren började han ivrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskilt Bernadotte och Mörner förstod då att genom förmedling av den svenske generalkonsuln i Paris Elof Signeul med flera skaffa sig tillträde till denne, hos vilken han djärvt förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han frågade honom om han ville bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, fastän reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att inte avvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general Fabian Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregivande att den "allmänna rösten" i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså Bernadotte, som då för honom tydligt tillkännagav sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå att Napoleon inte skulle ha något emot hans val. Med detta svar och ett brev i vilket Wrede synnerligen lovordade dennes person återvände Mörner hem den 29 juni.[20] Efter hemkomsten den 12 juli sökte Mörner upp utrikesminister Lars von Engeström samt hovkanslern, statsrådet Gustaf af Wetterstedt, som "till sin oförställda häpnad" fick information om förslaget till ny tronkandidat. Mörner förbjöds därefter att delta i Örebroriksdagen samma månad.[21]

Sveriges verklige minister i Paris, friherren Gustaf Lagerbielke, fick först efter Mörners hemresa kunskap om dennes självpåtagna uppgift. Både hos honom och hos Sveriges regering därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; Han vann emellertid anhängare i huvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och Karl Johans anhängare började efter hand bli ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe och den danske kungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades den 30 juli. Sveriges regering vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag och ständernas sekreta utskott hade i enlighet därmed redan den 11 augusti till Karl XIII ingivit sitt utlåtande till förmån för hertigen av Augustenborg, då ankomsten till Örebro av en fransk köpman, Jean Antoine Fournier, som ombud för fursten gjorde att många ändrade uppfattning, särskilt sedan det blivit känt att Napoleon återkallat sin chargé d'affaires i Stockholm, Désaugiers, vilken alltför ivrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan även Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog inte skulle misstycka om Karl Johan Bernadotte valdes.[20][22]

Vid Riksdagen år 1810 gav Karl XIII omsider, fastän med tvekan, sitt samtycke. Utskottet underrättades om det nya sakläget och höll den 16 augusti en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten och den 21 augusti utkorades han av ständerna under stormande jubel till kronprins.[22] Dock blev det innan man tog detta beslut kraftiga slagsmål i bondeståndet om huruvida man skulle välja Fursten av Ponte Corvo eller marskalk Bernadotte till svensk kronprins, det visade sig senare att de båda kandidaterna var samma person.Mal:Källa behövs

Den allmänna känslan av nödvändigheten att en stark hand tog rikets ledning med tanke på de dåliga tiderna, fjolårets olyckor och senast av anarkin vid fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet, men även förhoppningen att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gav, fastän med tvekan, sitt bifall till det skedda; "nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan" skall han därvid ha yttrat.[22]

Den 23 september skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att antaga titel och rang av Sveriges kronprins: Mal:Citat

Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte och avreste från Paris den 30 september. Han antog den 19 oktober på det svenska konsulatet[23] i Helsingör den lutherska läran i närvaro av ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom, prostarna Palm och Nordvall och några svenskar. Fursten bad att få bli ensam med ärkebiskopen, och efter en timma kom denne ut med orden: Jag hade berett mig på att lämna honom en kort upplysning om skiljaktigheterna mellan våra trosbekännelser och han har hållit för mig en föreläsning om alla religioner sedan världens skapelse. Dagen därpå landsteg han i Helsingborg. Den 23 på morgonen lämnade han Helsingborg och anlände samma dag till Kristianstad, den 24 till Växjö, den 25 till Jönköping, den 26 till Linköping, följande dag till Nyköping samt den 28 till Wahrendorffs egendom Sturehov. Han övernattade därefter på Drottningholm.[24]

Den 2 november höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm och mottog den 5 november i Rikssalen ständernas hyllning, sedan han avlagt trohetsed åt Karl XIII och av honom adopterats under namnet Carl Johan. Kungen lät från tronen läsa upp adoptionsakten och därmed inför ständerna officiellt verkställa riksdagens beslut. I dess inledning tituleras han Furste af Ponte Corvo och sedan står hans tre förnamn försvenskade: Johan Baptist Julius. Så snart adoptionen var kungjord blev han upphöjd till "Wår Son och Efterträdare". Han tilldelades därefter sitt nya namn, "Carl" efter kungen, och "Johan" som den enda rest av sitt gamla namn ("Jean"). I ett brev till Karl XIII efter adoptionen, avslutar Bernadotte med sitt nya namn i fransk tappning; "Ers majestäts ödmjukaste, hörsammaste och hängivnaste undersåte och gode son Charles Jean."[25] Sedan knäföll han framför tronen på en framställd bönpall, med handen på bibeln och svor sin tro- och huldhetsed till kungen. Föreningen mellan kung och tronföljare beseglades genom att Karl Johan steg upp på tronen och kysste kungens hand, varpå denne reste sig och omfamnade honom. Kungens adoption hade därmed bekräftats, och Karl Johan återvände till sin stol såsom Karl XIII:s son. Efter närmare en och en halv timme var det klart att Karl Johan var prins och tronföljare.[26] Den landsflyktige franske officeren Charles Jean-Baptiste Suremain, då i svensk tjänst, skriver i sina minnesanteckningar om Bernadottes ankomst till Stockholm: "Jag för min del häpnade över hur väl en före detta revolutionssoldat föll in i prinsrollen."[27]

Han fick under den följande tiden motta en mängd hedersbetygelser som följde på hans inträde i svenska kungahuset. Bland annat utsågs han 21 november 1810 till "förste ledamot" (med senare terminologi hedersledamot) av Kungliga Vetenskapsakademien.[28]

Sveriges tronarving[rediger | rediger kilde]

I 1809 gjorde svenske offiserer opprør mot kong Gustav IV Adolf etter det katastrofale nederlaget mot Det russiske keiserdømmet og tapet av Finland.[29] Den avsatte kongens barnløse onkel, Karl XIII, ble valgt til ny svensk konge.

Rytterstatuen av kong Karl III Johan på Slottsplassen i Oslo.

Tronfølgen ble sikret i 1810 ved at kongen adopterte prins Christian August av Augustenborg.[30] Prinsen hadde utmerket seg som president for den norske regjeringskommisjonen og som øverstkommanderende for de norske styrkene ved Fredriksten festning da svenskene begynte sitt hærtog i 1808.[30] Som svensk kronprins tok han navnet Carl August. Men Carl August døde brått allerede samme år som han kom til Sverige som tronarving.[30]

Svenskene valgte nok en gang en tidligere militær motstander til tronfølger, denne gang Jean Baptiste Bernadotte, den 21. august 1810 og i oktober samme år ankom Bernadotte Sverige.[2] Som svensk kronprins tok han navnet Karl Johan.

Sitat Jag har sett kriget på nära håll, jag känner alla dess gissel, ock det finns ingen erövring, som kan trösta forsterlandet för dess barns utgjutna blod på främmande jord. Freden är en klok och upplyst regerings enda ärofulla mål. Det är icke en stats utsträckning, som gör dess styrka och självständighet, det är dess lagar, dess handel, dess arbetsflit och framför allt dess nationalanda. Sverige har lidit stora förluster, men det svenska namnets ära har härav icke lidit men. Sitat
– Karl Johan i sin første tale til stendene i Riksdagen i 1810.[31]

Blant de problemene Sverige sto overfor var finanskrise, med høy inflasjon og høy utenlandsgjeld,[32] utgiftene til finskekrigen belastet landets økonomi[33] og i 1809 ble Sveriges Riksbank tvunget til å gå vekk fra sølvmyntfoten. Under riksdagen i 1812 satte Karl Johan frem forslag om betalingsnekt til kreditorer i land under fransk kontroll.[34] Forslaget var begrunnet med at Frankrike holdt tilbake svenske skip og fordringer.[34] Det ble vedtatt og reduserte utenlandsgjelden fra rundt 11 millioner riksdaler til omlag 4 millioner riksdaler.[34]

Kielfreden[rediger | rediger kilde]

I 1813 gikk Sverige under Karl Johan med i den sjette koalisjonen mot sin tidligere keiser Napoleon og var med i det seierrike slaget ved Leipzig i 1813.

Da Napoleons endelige nederlag syntes uunngåelig, angrep Karl Johan Danmark og kong Frederik VI ble tvunget til å slutte fred.[35] Etter fire dagers intensive forhandlinger i Kiel mellom den danske forhandleren Edmund Bourke, den svenske forhandleren Gustaf af Wetterstedt og den engelske forhandleren Edward Thornton, avstod den dansk-norske kongen Frederik VI Norge til Sverige om morgenen 15. januar 1814.[35] De gamle norske besittelsene Island, Grønland og Færøyene fulgte ikke med og skulle heretter tilhøre Danmark.[35]

Norge skulle ifølge Kieltraktaten heretter være et kongerike forent med Sverige i union. Den svenske kongen forpliktet seg til å la nordmennene beholde de lover, rettigheter og friheter som gjaldt på det tidspunkt freden ble sluttet. I tillegg forpliktet kongen av Sverige seg til å påta seg en del av den dansk-norske statsgjelden. Som kompensasjon for Norge fikk Fredrik VI Vor-Pommern fra Sverige. To hemmelige artikler ga den danske kongen en million riksdaler til å utruste et korps mot Napoleon og garanterte hans personlige eiendomsrett til grevskapet Larvik.[35]

I Kiel mottok Karl Johan rapporter fra agentene han hadde i Norge om at nordmennene ville reagere med væpnet motstand om landet ble forsøkt innlemmet i Sverige.[35]

Karl Johan sørget også for å holde seg løpende orientert om utviklingen i Norge våren 1814. Da han så gikk inn i Norge med en hær utpå sommeren, erfarte han at nordmennene ytet god og væpnet motstand, både ved Matrand og ved Lier skanse. Disse trefningene ga nordmennene et bedre forhandlingsgrunnlag for sin posisjon i unionen, og det er lagt vekt på at både Christian Frederik og Karl Johan handlet klokt i forhandlingene som fulgte og som resulterte i den såkalte Mossekonvensjonen.

Karl Johan som unionskonge[rediger | rediger kilde]

Det norske Stortinget valgte Karl II til norsk konge den 4. november 1814 og noen dager senere kom Karl Johan på sitt første besøk til Christiania sammen med sønnen.[2]

Kroningen av Karl III Johan i Nidarosdomen i 1818.

I 1816 ble Karl Johan stattholder i Norge. Da Karl II døde i 1818 overtok Karl Johan som konge og ble kronet til konge i begge land; den 11. mai i Storkyrkan i Stockholm og 7. september i Nidarosdomen i Trondheim.

I de første årene kom striden om fordelingen av den dansk-norske statsgjelden og norske krav på de gamle skattlandene i Nord-Atlanteren til å forsure forholdet mellom Danmark og Norge. Gjennom forhandlinger klarte Karl Johan å få den norske delen av statsgjelden nedsatt.[2]

Det oppsto også konflikter i forbindelse med nordmennenes ønske om å feire 17. mai.[2]Selv om det ble tillatt å markere 17. mai, holdt kongen alltid et visst oppsyn med feiringen.

Karl III Johan ville knytte de to landene tettere sammen, men det var den norske Grunnloven til hinder for. Han kom derfor med forslag om endringer av Grunnloven og forslag som ville medføre at han fikk mer makt. Dette ble avvist av Stortinget hver gang og medførte stridigheter. Det sentrale punktet var vetoretten, hvor Stortinget hadde fått igjennom at kongen kun skulle ha utsettende veto i lovspørsmål.[2]

Likevel kan man si at han hadde forståelse for innholdet og tankegangen i den norske Grunnloven og ble med årene mer opptatt av å bevare den.[2]

Kong Karl III Johan har satt flere spor etter seg i Norge. Han ga store pengegaver til opprettelse av barneasyler, som f.eks. Børneasylet i Drammen[36] og til diverse kulturelle organisasjoner. Det var også han som initierte byggingen av Det kongelige slott i Oslo.

Svensk innenrikspolitikk[rediger | rediger kilde]

Fra sine år i Frankrike hadde Karl Johan kunnskap om bank- og finansvesen og var vel kjent med fordelene ved en stabil økonomisk politikk.[37] Han arbeidet derfor for å stabilisere de svenske finansene ved å stoppe inflasjonsdrivende seddeltrykking og ved balanse i statens utgifter.[38] For å bedre tilgang til kreditt tok han initiativ til opprettelse av sparebanker etter britisk mønster, hvor de første sparebankene ble opprettet i 1810.[39]

Ettermæle[rediger | rediger kilde]

Karl Johan var nøye med å understreke at han var valgt av de svenske stendene til å bli konge, hans stilling var derfor bygd på borgernes frie valg.[40] Karl Johan lærte seg aldri svensk og det ble snakket fransk ved det svenske hoffet i hele hans regjeringstid.

Det er oppstilt en rekke monumenter over Karl Johan, foran slottet i Oslo står Karl Johan-monumentet med kongen til hest, det er også monumenter i Stockholm, Norrköping og Örebro.

Dekorasjoner[rediger | rediger kilde]

Karl III Johan var innehaver av følgende ordener, medaljer og dekorasjoner.

Stamtavle[rediger | rediger kilde]

Referanser[rediger | rediger kilde]

  1. ^ a b c d e f g Alan Palmer 1992, s. 22
  2. ^ a b c d e f g h i Erik Bjørnskau: Karl 3 Johan fra Norsk biografisk leksikon
  3. ^ a b c Herman Lindqvist side 12
  4. ^ Alan Palmer 1992, s. 24
  5. ^ Erik Bjørnskau 1999, s. 32
  6. ^ a b Herman Lindqvist side 13
  7. ^ Erik Bjørnskau 1999, s. 29
  8. ^ Erik Bjørnskau 1999, s. 34-39
  9. ^ a b Almén, (1893), s. 2ff
  10. ^ Alternativt den 6 november 1791. Källa: Almén, (1893), s. 2ff
  11. ^ Nordisk Familjebok, sp. 989
  12. ^ a b På forskningsfärd efter Bernadotteminnen och andra resor, F. U. Wrangel, Albert Bonnier förlag, Stockholm 1917, s. 228ff, 330
  13. ^ a b c d Nordisk Familjebok, sp. 990
  14. ^ a b Almén, (1893), s. 8
  15. ^ Nordisk Familjebok, sp. 990-991
  16. ^ Hexmasters faktoider: Bernadottes tatuering, hämtad 3 januari 2010
  17. ^ Hade Karl XIV en revolutionär tatuering? popularhistoria.se
  18. ^ Siteringsfeil: Ugyldig <ref>-tagg; ingen tekst ble oppgitt for referansen ved navn NF991
  19. ^ Nordisk Familjebok, sp. 991-992
  20. ^ a b c Nordisk Familjebok, sp. 992
  21. ^ Lagerqvist, Lars O., 1929-. - Bernadotternas drottningar / Lars O. Lagerqvist. - 1979. - ISBN 91-0-042916-3 (inb), s. 9
  22. ^ a b c Nordisk Familjebok, sp. 993
  23. ^ Ny svensk historia, Carl XIV Johan – Carl XV och deras tid 1810–1872, E. Lindorm/B.Lindorm/O.Hilding 1979 ISBN 91-46-13374-7, s. 14
  24. ^ Carl Johan : ett karaktärsporträtt, Alma Söderhjelm, Bonnier, Stockholm 1939, s. 240ff
  25. ^ Våra kungar från äldsta tid till våra dagar, Åke Ohlmarks, Stureförlaget, Stockholm 1972, s. 406
  26. ^ En dynasti blir till: medier, myter och makt kring Karl XIV Johan och familjen Bernadotte, red. Nils Ekedahl, [Mikael Alm, Karin Hallgren, Britt-Inger Johansson, Cecilia Rosengren, Per Sandin, Solfrid Söderlind], Norstedt, Stockholm 2010 ISBN 978-91-1-302433-2, s. 43ff
  27. ^ Beckman, Margareta, ’’Jean-Baptiste Bernadotte : från revolutionssoldat till svensk kronprins’’, Prisma, Stockholm, 2003. - ISBN 91-518-4084-7 (inb), s. 11
  28. ^ Dahlgren Erik Wilhelm red.,  (1915). Kungl. svenska vetenskapsakademien: personförteckningar 1739-1915. Almqvist & Wiksell, Stockholm (swe). Komplett lista över invalda 1739-1915 inklusive ledamotsnummer, datum för inval och mycket kort biografisk beskrivning.
  29. ^ «Däremot visar det långvariga missnöjet med kungen och de olika konspirationerna att kuppen i sin helhet inte var en tillfällighet. På flera plan går det att se hur kungens ställning alt mer urholkades. I botten låg kritiken mot utrikespolitiken.», fra Finska kriget 1808-1809, side 262
  30. ^ a b c Knut Mykland: Christian August fra Norsk biografisk leksikon
  31. ^ Olof Sjöström 2009, s. 92-94
  32. ^ Olof Sjöström 2009, s. 141
  33. ^ Olof Sjöström 2009, s. 95
  34. ^ a b c Olof Sjöström 2009, s. 80-83
  35. ^ a b c d e Kielfreden fra Eidsvoll 1814
  36. ^ Strømsø Børne-asyl av Astrid K. Natvig
  37. ^ Olof Sjöström 2009, s. 96
  38. ^ Olof Sjöström 2009, s. 97
  39. ^ Olof Sjöström 2009, s. 123
  40. ^ Ekedahl 2010, s. 11-12

Litteratur[rediger | rediger kilde]

Eksterne lenker[rediger | rediger kilde]


Forgjenger:
 Karl II 
Konge av Sverige
Etterfølger:
 Oscar I 
Konge av Norge