Sven Stolpe
| Sven Stolpe | |||
|---|---|---|---|
 | |||
| Født | 24. aug. 1905[1][2][3] Stockholm[4] Katarina sogn[1] | ||
| Død | 26. aug. 1996[1][2][3] (91 år) Filipstads församling[1] | ||
| Beskjeftigelse | Lingvist, journalist, oversetter, litteraturkritiker, skribent | ||
| Utdannet ved | Södra Latin | ||
| Ektefelle | Karin Stolpe[1] | ||
| Søsken | Herman Stolpe Birger Stolpe | ||
| Barn | Staffan Stolpe Lisette Schulman Monica Rennerfelt | ||
| Nasjonalitet | Sverige | ||
| Utmerkelser | Professors navn Lotten von Kræmers pris (1989) | ||
Sven Johan Stolpe (født 24. august 1905 i Stockholm, død 26. august 1996 i Flipstad) var en svensk forfatter, oversetter, journalist, litteraturforsker og litteraturkritiker.
Karriere[rediger | rediger kilde]
Stolpe debuterte som forfatter i 1929 med essaysamlingen Två generationer. I 1930 utkom romanen I dödens väntrum, hvor Stolpe beskriver sine erfaringer fra opphold på sanatorium. Den ble en suksess, og ble etterfulgt av flere skjønnlitterære verk. Til tross for dette er Stolpe mest kjent for sin sakprosa, som introduktør, historiker og oversetter.
På 1940-tallet engasjerte han seg mot nazismen, blant annet sammen med vennen og poeten Bertil Malmberg. Stolpe kritiserte også undertrykkingen i Sovjetunionen.
Stolpe ble tidlig interessert i katolisismen, hva som blant annet gav seg til uttrykk i essaysamling Den kristna falangen (1934–36). Til tross for dette sluttet han seg på 1930-tallet til den såkalte Oxfordbevegelsen, som var en internasjonal kristen vekkelsesbevegelse. I 1947 konverterte han til katolisismen.[5] I forbindelse med dette skrev han Lätt, snabb och öm og Sakrament, av mange ansett som hans viktigste romaner. Mellom 1951 og 1960 var han medredaktør for det katolske tidsskriftet Credo.
En konsekvens av Stolpes katolske orientering var også biografiene han skrev om Jeanne d’Arc, dronning Kristina og den hellige Birgitta. I 1959 Han disputerte hanmed sin avhandling om Kristina, Från stoicism till mystik. I arbeidet med avhandlingen fikk Stolpe tilgang til det kirkelige arkiv i Roma.
I årene 1964-1972 arbeidet han som lektor i Mjölby. Han framstod ofte som konservativ kulturkritiker i media; blant annet var han kritiker i Aftonbladet mellom 1945 og 1961. Han var tidvis bosatt i Malexander, men også i Värmland, et landskap han beskrev i boken Mitt Värmland.
I 1970 gav han ut boken Låt mig berätta, en samling humoristiske[6], og ifølge Stolpe selvopplevde, minner og anekdoter som fikk to oppfølgere: Låt mig berätta mer i 1971 og Tål ni höra mer? i 1976. På 1970-tallet gav Stolpe også ut memoarverk, og begynte på egen hånd å skrive en svensk litteraturhistorie i flere bind. Der fikk han skrive om sine litterære forbilder, som Verner von Heidenstam og Selma Lagerlöf. Han dedikerte også et bind til August Strindberg, en forfatter han var betydelig mer negativ til. I 1980 publiserte han en kontroversiell studie av Olof Lagercrantz, en forfatterkollega Stolpe likte dårlig og mente hadde hatt en destruktivt innflytelse på det svenske kulturlivet. Stolpe utlovte også liknende granskninger av Bertil Malmberg og Eyvind Johnson, som han mente hadde utøvd skadelige påvirkninger, med disse ble ikke utgitt. Eyvind Johnson og Stolpe var fra gammelt av konkurrenter og ideologiske motpoler og hadde fra 1930-tallet til 1950-tallet utvekslet en serie karikaturer og polemikker; Stolpe figurerer for eksempel i Johnsons romaner Krilons resa (1942, under dekknavnet Dr Tollius) og Tidens gång (1955).
Etter å ha blitt smittet av tuberkulose oppholdt Stolpe seg på sanatorium i Sveits mellom 1927 og 1928 (skildret i romanen I dödens väntrum). Dette, sammen med en alvorlig trafikkulykke i voksen alder, gjorde at Stolpe bare hadde en halvt fungerende lunge.
Stolpe ble utnevnt til professor i 1993.
Han er begravd på Vadstena kirkegård.[7][8]
Sitat[rediger | rediger kilde]
- Intervjuer:- Nu när du får tala fritt i Magasinet i kväll, vad ska du säga då?
- Sven Stolpe: - Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.
- (i fjernsynsprogrammet Magasinet, 1981)
- «Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud.» Om sin motstander Olof Lagercrantz i biografien om ham (sitat fra Viktor Rydbergs biografi om Caligula).
- Hagge Geigert: «Vad vill du bli ihågkommen för? Vi har talat om dig i så många definitioner här.»
- Sven Stolpe: «Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.»
- («Gjest hos Hagge» i SVT 1977 – se ekstern lenke nedenfor.)
Bibliografi (utvalg)[rediger | rediger kilde]
- 1929: Två generationer, Stockholm
- 1930: I dödens väntrum
- 1931: Livsdyrkare: studier i modern primitivism, Stockholm
- 1932: Den franska kulturen : en orientering, Stockholm – medforfatter: Ernst Robert Curtius
- 1933: Sigfrid Siwertz, Stockholm
- 1934: Hjalmar Söderberg, Stockholm
- 1934: Kristna falangen
- 1935: Diktens frihet, Stockholm
- 1935: Det svenska geniet och andra studier, Stockholm
- 1936: Kristna falangen: franska essäer. Ny samling
- 1938: Oxfordprofiler, Stockholm
- 1941: I smältdegeln: Inlägg och skisser
- 1942: Fem norrmän: Christopher Bruun, Eivind Berggrav, Arne Fjellbu, Ronald Fangen, Fredrik Ramm, Stockholm
- 1942: General von Döbeln (filmmanus)
- 1943: Kvinnor i fångenskap (filmmanus)
- 1944: En dag skall gry (filmmanus)
- 1944: Excellensen (filmmanus)
- 1944: Vi behöver varann (filmmanus)
- 1945: Brott och straff (filmmanus)
- 1947: Francois Mauriac och andra essayer
- 1947: Lätt, snabb och öm
- 1948: Änglar och demoner: karikatyrer och skisser, Stockholm
- 1949: Den glömda vägen, Stockholm
- 1956: Stefan George och andra studier, Stockholm
- 1957: Ungdom, Uppsala
- 1958: Student -23, Uppsala
- 1959: Från stoicism till mystik: studier i drottning Kristinas maximer, Stockholm
- 1960–1961: Drottning Kristina, Stockholm
- 1962: Klara: komedi i fem akter
- 1962: I dödens skugga
- 1963: Tre franska författare: essäer om André Gide, François Mauriac, Georges Bernanos, Stockholm
- 1964: Dag Hammarskjölds andliga väg, Stockholm
- 1970: Låt mig berätta, Stockholm
- 1971: Låt mig berätta mer, minnen och anekdoter, Stockholm
- 1972: Svenska folkets litteraturhistoria, Stockholm
- 1974–1976: Memoarer, Stockholm
- 1976: Geijer: en essay, Stockholm
- ?: Birgitta i Sverige och i Rom, Stockholm
- 1976: Tål ni höra mer?: minnen och anekdoter, Stockholm
- 1980: Olof Lagercrantz, Stockholm
- 1980: 40 svenska författare, Höganäs
- 1983: Livets löjen: glada minnen och bagateller, Stockholm
- 1983: Nikolaj Berdjajev, Borås
- 1984: Äventyr i Paris – och annorstädes: essayer av Sven Stolpe 1934-1974, Höganäs
- 1985: Mitt Värmland, Solna
- 1988: Jeanne d’Arc: en biografi, Höganäs
- 1988: Franciskus: lärjunge och diktare, Borås
- 1990: Tal till vänner, Borås
Priser og utmerkelser (utvalg)[rediger | rediger kilde]
- 1989 – Lotten von Kræmers pris
- 1989 – Gun och Olof Engqvists stipendium
- 1982 – Contras frihetspris
Ettermæle[rediger | rediger kilde]
Sangtekst av Ola Magnell[rediger | rediger kilde]
Sven Stolpe nevnes i den svenske musikeren Ola Magnells låt Nya perspektiv:
«När Sven Stolpe får Das Kapital i läxa
(...)
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som de kan börja skönja nya perspektiv»
Boken og filmen Bränn mina brev[rediger | rediger kilde]
I 2018 ga Sven Stolpes dattersønn Alex Schulman ut boken Bränn alla mina brev, som handler om Sven og Karin Stolpes ekteskap, og om Karin Stolpes forhold til forfatteren Olof Lagercrantz.[9] Boken bygger på autentiske dagbøker og kjærlighetsbrev. I 2022 hadde filmen Bränn alla mina brev premiere, den bygget på Alex Schulmans bok, og var regissert av Björn Runge.[10]
Familie[rediger | rediger kilde]
Sven Stolpe var sønn til overkontrollør Johan Stolpe og Maria Schwartz. Redaktøren, oversetteren og forfatteren Birger Stolpe og forleggeren og skribenten Herman Stolpe var brødrene hans; oversetteren og litteraturkritikeren Jan Stolpe – sønn av Birger Stolpe – var nevøen hans.
Sven Stolpe giftet seg i 1931 med oversetteren og forfatteren Karin von Euler-Chelpin, datter av professor Hans von Euler-Chelpin – som mottok nobelprisen i kjemi i 1929 – og kjemikeren, geologen og botanikeren Astrid Cleve. Sven og Karin Stolpe var foreldre til forfatteren Staffan Stolpe, Lisette Schulman (og dermed morfar til bloggeren, spaltisten, radioprateren og forfatteren Alex Schulman og bloggeren Carl (Calle) Schulman), oversetteren Monica Rennerfelt og Benkt Stolpe. På 1950-tallet bodde familien på herregården Valåsen, øst for Karlskoga.[11]
Referanser[rediger | rediger kilde]
- ^ a b c d e Svenskt biografiskt lexikon, «Sven Johan Stolpe», Svensk biografisk leksikon-ID 20307[Hentet fra Wikidata]
- ^ a b Gemeinsame Normdatei, besøkt 5. mai 2014[Hentet fra Wikidata]
- ^ a b Autorités BnF, data.bnf.fr, besøkt 10. oktober 2015[Hentet fra Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, besøkt 19. desember 2014[Hentet fra Wikidata]
- ^ Varför jag blev katolik: en samling inlägg, Stockholm, 1955
- ^ Bonniers Arkivert 21. august 2010 hos Wayback Machine.
- ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 120
- ^ Katrineholms kuriren 1996-okt-10 side 9: Stolpe vilar i Vadstena
- ^ Hane, Clara Block (12. november 2018). «Är breven nyckeln till den Schulmanska vreden?». Svenska Dagbladet (svensk). ISSN 1101-2412. Besøkt 25. januar 2021.
- ^ «Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev blir film». SVT Nyheter (svensk). 18. mai 2019. Besøkt 25. januar 2021.
- ^ «Värmländska Radioarkivet: Kvällsbesök Hos Sven Stolpe 1957 - Radioarkivet P4 Värmland». Radioarkivet P4 Värmland (svensk). Sveriges Radio. Besøkt 27. september 2022.
Eksterne lenker[rediger | rediger kilde]
- Sven Stolpe intervjuas i "Gäst hos Hagge" i SVT 1977 (ca 1h) – «Möt den katolske författaren, litteraturkritikern och debattören Sven Stolpe som inte tror att han kommer att bli ihågkommen i 'det svenska Sovjetväldet där det fladdrar rödskägg vart man går'.»