Sven Stolpe

Fra Wikipedia, den frie encyklopedi
Gå til: navigasjon, søk
Sven Stolpe (1905-1996) på tiden rundt sin debut i 1929.

Sven Johan Stolpe, født 24. august 1905 i Stockholm, død 26. august 1996 i Flipstad, var en svensk forfatter, oversetter, journalist, litteraturforsker og litteraturkritiker. Han var sønn til overkontrolløren Johan Stolpe og Maria Schwartz. Han giftet seg i 1931 med fil.kand. Karin von Euler-Chelpin, datter av professor Hans von Euler-Chelpin og Astrid Cleve. Han var far til Staffan Stolpe, Lisette Schulman (og dermed morfar til mediapersonlighetene Alex Schulman og Carl Schulman) og Benkt Stolpe, bror til Birger og Herman Stolpe, og onkel til Jan Stolpe.

Karriere[rediger | rediger kilde]

Stolpe debuterte som forfatter i 1929 med essaysamlingen Två generationer. I 1930 kom den kritikerroste romanen I dödens väntrum, hvor Stolpe beskriver sine erfaringer fra opphold på sanatorium. Romanen ble en suksess, og ble etterfulgt av flere skjønnlitterære verk. Til tross for dette gjorde nok Stolpe sine største innsatser i sakprosaen, som introduktør, historiker og oversetter.

På 1940-tallet engasjerte Stolpe seg mot nazismen, blant annet sammen med vennen og poeten Bertil Malmberg. Stolpe kritiserte også undertrykkingen i Sovjetunionen.

Stolpe ble tidlig interessert i katolisismen, som blant annet gav seg til uttrykk i essaysamling Den kristna falangen (1934–36). Til tross for dette sluttet han seg til, på 1930-tallet, den såkalte Oxfordbevegelsen, som var en internasjonal kristen vekkelsesbevegelse. I 1947 konverterte han til katolisismen.[1] I forbindelse med dette skrev han Lätt, snabb och öm og Sakrament, av mange ansett som hans viktigste romaner. Mellom 1951 og 1960 var han medredaktør for det katolske tidsskriftet Credo.

En konsekvens av Stolpes katolske orientering var også de biografier han skrev over Jeanne d’Arc, dronning Kristina og den hellige Birgitta, bøker som hører til hans viktigste. Han disputerte i 1959 en anerkjent avhandling om Kristina, Från stoicism till mystik. I arbeidet med avhandlingen fikk Stolpe tilgang til det kirkelige arkiv i Roma.

I årene 1964-1972 arbeidet han som lektor i Mjölby. Han framstod ofte som konservativ kulturkritiker i media; blant annet var han kritiker i Aftonbladet mellom 1945 og 1961. Han var tidvis bosatt i Malexander, men også i Värmland, et landskap som lå ham nært hjertet, og som han beskrev i boken Mitt Värmland.

I 1970 gav han ut boken Låt mig berätta, en samling humoristiske[2], og ifølge Stolpe selvopplevde, minner og anekdoter som fikk to oppfølgere: Låt mig berätta mer i 1971 og Tål ni höra mer? i 1976. På 1970-tallet gav Stolpe også ut memoarverk, og begynte på egen hånd å skrive en svensk litteraturhistorie i flere bind. Der fikk han skrive om sine litterære helter, som Verner von Heidenstam og Selma Lagerlöf. Han dedikerte også et bind til August Strindberg, en forfatter han var betydelig mer negativ til. I 1980 publiserte han en kontroversiell studie av Olof Lagercrantz, en forfatterkollega Stolpe likte dårlig og mente hadde hatt en destruktivt innflytelse på det svenske kulturlivet. Stolpe utlovte også liknende granskninger av Bertil Malmberg og Eyvind Johnson, som han mente hadde utøvd liknende skadelige påvirkninger, med disse ble ikke utgitt. Eyvind Johnson og Stolpe var fra gammelt av konkurrenter og ideologiske motpoler og hadde fra 1930-tallet til 1950-tallet utvekslet en serie karikaturer og polemikker; Stolpe figurerer for eksempel i Johnsons romaner Krilons resa (1942, under dekknavnet Dr Tollius) og Tidens gång (1955).

Etter å ha blitt smittet av tuberkulose oppholdt Stolpe seg på sanatorium i Sveits mellom 1927 og 1928 (skildret i romanen I dödens väntrum). Dette sammen med en alvorlig trafikkulykke i voksen alder, gjorde at Stolpe bare hadde en halvt fungerende lunge.

Stolpe ble tildelt professors namn i 1993.

Han er begravd på Vadstena kirkegård.[3][4]

Sitat[rediger | rediger kilde]

Intervjuer:- Nu när du får tala fritt i Magasinet i kväll, vad ska du säga då?
Sven Stolpe: - Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.
(i fjernsynsprogrammet «Magasinet», 1981)
«Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud.» Om sin motstander Olof Lagercrantz i biografien om ham (sitat fra Viktor Rydbergs biografi om Caligula).
Hagge Geigert: «Vad vill du bli ihågkommen för? Vi har talat om dig i så många definitioner här.»
Sven Stolpe: « Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.»
(«Gjest hos Hagge» i SVT 1977 – se ekstern lenke nedenfor.)

Bibliografi (utvalg)[rediger | rediger kilde]

  • Två generationer, Stockholm, 1929
  • I dödens väntrum, 1930
  • Livsdyrkare: studier i modern primitivism, Stockholm, 1931
  • Tillsammans med Ernst Robert Curtius: Den franska kulturen : en orientering, Stockholm, 1932
  • Sigfrid Siwertz, Stockholm, 1933
  • Hjalmar Söderberg, Stockholm, 1934
  • Kristna falangen, 1934
  • Diktens frihet, Stockholm, 1935
  • Det svenska geniet och andra studier, Stockholm, 1935
  • Kristna falangen: franska essäer. Ny samling, 1936
  • Oxfordprofiler, Stockholm, 1938
  • I smältdegeln: Inlägg och skisser, 1941
  • Fem norrmän: Christopher Bruun, Eivind Berggrav, Arne Fjellbu, Ronald Fangen, Fredrik Ramm, Stockholm, 1942
  • General von Döbeln 1942 (filmmanus)
  • Kvinnor i fångenskap 1943 (filmmanus)
  • En dag skall gry 1944 (filmmanus)
  • Excellensen 1944 (filmmanus)
  • Vi behöver varann 1944 (filmmanus)
  • Brott och straff (film)|Brott och straff 1945 (Filmmanus)
  • Francois Mauriac och andra essayer, 1947
  • Lätt, snabb och öm, 1947
  • Änglar och demoner: karikatyrer och skisser, Stockholm, 1948
  • Den glömda vägen, Stockholm, 1949
  • Stefan George och andra studier, Stockholm, 1956
  • Ungdom, Uppsala, 1957
  • Student -23, Uppsala, 1958
  • Från stoicism till mystik: studier i drottning Kristinas maximer, Stockholm, 1959
  • Drottning Kristina, Stockholm, 1960-1961
  • Klara: komedi i fem akter, 1962
  • I dödens skugga 1962
  • Tre franska författare: essäer om André Gide, François Mauriac, Georges Bernanos, Stockholm, 1963
  • Dag Hammarskjölds andliga väg, Stockholm, 1964
  • Låt mig berätta , Stockholm, 1970
  • Låt mig berätta mer, minnen och anekdoter, Stockholm, 1971
  • Svenska folkets litteraturhistoria, Stockholm, 1972
  • Memoarer, Stockholm, 1974-1976
  • Geijer: en essay, Stockholm, 1976
  • Birgitta i Sverige och i Rom, Stockholm
  • Tål ni höra mer?: minnen och anekdoter, Stockholm, 1976
  • Olof Lagercrantz, Stockholm, 1980
  • 40 svenska författare, Höganäs, 1980
  • Livets löjen: glada minnen och bagateller, Stockholm, 1983
  • Nikolaj Berdjajev, Borås, 1983
  • Äventyr i Paris – och annorstädes: essayer av Sven Stolpe 1934-1974, Höganäs, 1984
  • Mitt Värmland, Solna, 1985
  • Jeanne d'Arc: en biografi, Höganäs, 1988
  • Franciskus: lärjunge och diktare, Borås, 1988
  • Tal till vänner, Borås, 1990

Priser og utmerkelser (utvalg)[rediger | rediger kilde]

I populærkulturen[rediger | rediger kilde]

Sven Stolpe nevnes i Ola Magnells låt Nya perspektiv:
«När Sven Stolpe får Das Kapital i läxa
(...)
Ja det är då, först då som saker börjar hända
Å det är då som de kan börja skönja nya perspektiv»

Referanser[rediger | rediger kilde]

  1. ^ Varför jag blev katolik: en samling inlägg, Stockholm, 1955
  2. ^ Bonniers
  3. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 120
  4. ^ Katrineholms kuriren 1996-okt-10 side 9: Stolpe vilar i Vadstena

Eksterne lenker[rediger | rediger kilde]