| 1. |
- Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
- soi, sana kultainen!
- Ei laaksoa, ei kukkulaa,
- ei vettä rantaa rakkaampaa,
- kuin kotimaa tää pohjoinen,
- maa kallis isien!
||
- Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
- Ljud högt, o dyra ord!
- Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
- Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
- Mer älskad än vår bygd i nord,
- Än våra fäders jord.
|
| 2. |
- On maamme köyhä, siksi jää,
- jos kultaa kaivannet
- Sen vieras kyllä hylkäjää,
- mut meille kallein maa on tää,
- sen salot, saaret, manteret,
- ne meist on kultaiset.
||
- Vårt land är fattigt, skall så bli
- För den, som guld begär.
- En främling far oss stolt förbi:
- Men detta landet älska vi,
- För oss med moar, fjäll och skär
- Ett guldland dock det är.
|
| 3. |
- Ovatpa meille rakkahat
- koskemme kuohuineen,
- ikuisten honkain huminat,
- täht'yömme, kesät kirkkahat,
- kaikk'kuvineen ja lauluineen
- mi painui sydämeen.
||
- Vi älska våra strömmars brus
- Och våra bäckars språng.
- Den mörka skogens dystra sus,
- Vår stjärnenatt, vårt sommarlju.
- Allt, allt, vad här som syn, som sång
- Vårt hjärta rört en gång.
|
| 4. |
- Täss auroin, miekoin, miettehin
- isämme sotivat,
- kun päivä piili pilvihin
- tai loisti onnen paistehin,
- täss Suomen kansan vaikeimmat
- he vaivat kokivat.
||
- Här striddes våra fäders strid
- Med tanke, svärd och plog.
- Här, här, i klar som mulen tid.
- Med lycka hård, med lycka blid.
- Det finska folkets hjärta slog.
- Här bars vad det fördrog.
|
| 5. |
- Tään kansan taistelut ken voi
- ne kertoella, ken?
- Kun sota laaksoissamme soi,
- ja halla näläntuskan toi,
- ken mittasi sen hurmehen
- ja kärsimykset sen?
||
- Vem täljde väl de striders tal.
- Som detta folk bestod.
- Då kriget röt från dal till dal.
- Då frosten kom med hungers kval.
- Vem mätte allt dess spillda blod
- Och allt dess tålamod?
|
| 6. |
- Täss on sen veri virrannut
- hyväksi meidänkin,
- täss iloaan on nauttinut
- ja murheitansa huokaillut
- se kansa, jolle muinaisin
- kuormamme pantihin.
||
- Och det var här det blodet flöt,
- Ja, här för oss det var,
- Och det var här sin fröjd det njöt,
- Och det var här sin suck det göt.
- Det folk som våra bördor bar
- Långt före våra dar.
|
| 7. |
- Tääll' olo meill on verraton
- ja kaikki suotuisaa,
- vaikk onni mikä tulkohon,
- maa isänmaa se meillä on.
- Mi maailmass on armaampaa
- ja mikä kalliimpaa?
||
- Här är oss ljuvt, här är oss gott,
- Här är oss allt beskärt;
- Hur ödet kastar än vår lott.
- Ett land, ett fosterland vi fått,
- Vad finns på jorden mera värt
- Att hållas dyrt och kärt?
|
| 8. |
- Ja tässä, täss' on tämä maa,
- sen näkee silmämme.
- me kättä voimme ojentaa
- ja vettä rantaa osoittaa
- ja sanoa: kas tuoss' on se,
- maa armas isäimme.
||
- Och här och här är detta land.
- Vårt öga ser det här,
- Vi kunna sträcka ut vår hand
- Och visa glatt på sjö och strand
- Och säga: se det landet där.
- Vårt fosterland det är.
|
| 9. |
- Jos loistoon meitä saatettais
- vaikk' kultapilvihin,
- mis itkien ei huoattais,
- vaan tärkein riemun sielu sais,
- ois tähän köyhään kotihin
- halumme kuitenkin.
||
- Och fördes vi att bo i glans
- Bland guldmoln i det blå,
- Och blev vårt liv en stjärnedans.
- Där tår ej göts, där suck ej fanns.
- Till detta arma land ändå
- Vår längtan skulle stå.
|
| 10. |
- Totuuden, runon kotimaa
- maa tuhatjärvinen
- miss' elämämme suojan saa,
- sa muistojen, sa toivon maa,
- ain ollos, onnes tyytyen,
- vapaa ja iloinen.
||
- O land, du tusen sjöars land,
- Där sång och trohet byggt,
- Där livets hav oss gett en strand,
- Vår forntids land, vår framtids land.
- Var för din fattigdom ej skyggt.
- Var fritt, var glatt, var tryggt.
|
| 11. |
- Sun kukoistukses kuorestaan
- kerrankin puhkeaa,
- viel lempemme saa nousemaan
- sun toivos, riemus loistossaan,
- ja kerran, laulus synnyinmaa
- korkeemman kaiun saa.
||
- Din blomning, sluten än i knopp,
- Skall mogna ur sitt tvång;
- Se, ur vår kärlek skall gå opp
- Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
- Och högre klinga skall en gång
- Vår fosterländska sång.
|
