Marcelle Tascher de la Pagerie
| Marcelle Tascher de la Pagerie | |||
|---|---|---|---|
 | |||
| Født | 1792 Marseille | ||
| Død | 1866 Dammartin-en-Goële | ||
| Beskjeftigelse | Hoffdame | ||
| Embete |
| ||
| Ektefelle | Jean-Henri Robert Tascher de La Pagerie | ||
| Far | Étienne François Clary | ||
Marie-Marseille-Adéle «Marcelle» Tascher de la Pagerie, født Clary (født 3. oktober 1792 i Marseille i Frankrike, død 23. april 1866 i Château de La Tuilerie i Paris) var en fransk grevinne. Hun var hoffmesterinne for Sveriges dronning Desideria.
Liv og virke[rediger | rediger kilde]
Bakgrunn[rediger | rediger kilde]
Hun var datter av Etienne-Francois Clary (1757-1823) og hans hustru Catherine-Marguerite-Marseille Guey (død 1804). Hun var brorsdatter ill Désirée Clary (dronning Desideria) og giftet seg med greve Henri de Tascher de la Pagerie (død 1816), en nevø til Frankrikes keiserinne Josephine de Beauharnais.
Til Sverige[rediger | rediger kilde]
Da hennes tante på farssiden, Desideria, i 1823 vendte tilbake til Sverige for å innta sin plass som dronning ved det svenske hoff, fulgte hun med henne. I tiden mellom den forrige dronningens død i 1818 og Desiderias ankomst i 1823 var hofflivet nesten vært oppløst, og da det ble gjenskapt, avskaffet kong Karl Johan en mengde gamle sedvaner, som offentlig bespisning, sängledning, samt kyssingen av de kongelige kvinners kjolefold ved hoffpresentasjoner.
Ved Desiderias ankomst til Sverige ble det nødvendig å skape en ny hoffstat til henne, der Caroline Lewenhaupt innledningsvis fortsatte som överhovmästarinna, men etter Desideras ankomst så ble erstattet av Marcelle Tascher de la Pagerie. Blant øvrige fra det franske følget nevnes marskalk Michel Neys sønner, som ble offiserer og populære selskapsmennesker, og kongens kammertjener Joachim Moulier og Jean Barthelemy Doutta og Desiderias kammerfruer Eleonore Felix, Virginie Brunot og kammertjenere Louis Brunot samt noen hovmestre, kjøgemestere og lektører.
Desideria var glad i selskapsliv, men hun ville delta i det uten de begrensninger som etiketten la på omgangen, noe som gjorde at hun kom i konflikt med den svenske adelen, der hun ble gjort narr av. Magnus Brahe beskrev henne for eksempel som «kollrig» (forvirret) og alment umulig i brev til Aurora Wilhelmina Koskull.[1] Under Marcelle Tascher de la Pageries tid som överhovmästarinna var denne konflikt ennå ikke så akutt, ettersom Tascher var populær i selskapslivet.
Hun utgjorde Desiderias fremste selskap: det var med henne hun kunne diskutere sine minner fra Frankrike, som tilhørte Desiderias fremste interesse i Sverige. Marcelle Tascher fikk en egen tjenesteleilighet på slottet der hun ble et godt likt medlem av selskapslivet. Hun beskrives under sin tid i Sverige:
- «Af de samtidigt anlände utländingarne, som nu med vårt hof förenades, intogos främste platserne af grefvinnan Tascher och hennes svåger grefve Louis Tascher. Den förra, född Clary, en brorsdotter till drottningen, var en livlig, mörkögd skönhet, som, förmäld med en brorson till kejsarinnan Josephine, under Joseph Bonapartes korta konungavälde i Spanien utgjort förnämsta perlan i hans hof. Hon utnämndes nu till hofmästarinna hos drottningen, hvars odelade förtroende hon egde. Vänlig, glad. förekommande, och således i allo en motsats till madame La Flotte, som år 1811 åtföljt dåvarande kronprinsessan och i Stockholm vann så föga sympatier, gjorde hon sig snart vänner vid hofvet. Hennes salong blef inom kort en föreningspunkt för hofkretsens ungdom och jemväl för »corps diplomatique», som ej försmådde att här bakom courtoisiens skärm sköta sitt hemliga kunskaparevärf.»[2]
Til Frankrike[rediger | rediger kilde]
Tascher de la Pagerie bekjentgjorde i 1827 sin intensjon om å forlate Sverige på grunn av hjemlengsel. Desideria kommenterade Tascher: «”förstår du, att jag i min tillbakadragna ställning föredrar att vara ensam, jag sysselsätter mig då bättre, så mycket mer som hon sällan delar denna avskildhet med mig, och hennes nöjen kom mig att skarpare känna avsaknaden av mina egna; jag stannade alltid i skuggan, och hon var solen.»[1]
Da hun returnerte til Frankrike ble hun dypt savnet av Desideria, som deretter bare hadde svenske hoffdamer og skal ha kjent seg isolert av å ikke ha noen å samtale med om sine minner fra Frankrike.
Desideria erstattet henne med grosshandler Carl Abraham Arfwedson, som hadde vært gjest i hennes hjem under hennes oppvekst og som hun deretter ofte snakket med om Frankrike, noe som gav opphav til ryktrn at de en gang skal ha hatt en romanse.[3] Ved sin kröning i 1829 erklærte Desideria at hun hadde trengt Tascher -- «Det blir mycket besvärligt, och jag skulle behövt Mar celle här för att ge mig mod, men det måste jag avvara.»[1]
Referanser[rediger | rediger kilde]
- ^ a b c «Min gud tocket hov! Det svenska hovet från Napoleon till Louis Philippe» i Ingvar von Malmborg (red.): Familjen Bernadotte - kungligheter och människor. Stockholm, 2010
- ^ J. A. C. Hellstenius, «Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade av B. von Schinkel». Bihang. Utg. af S.J. Boëthius, Stockholm, Samson & Wallin
- ^ Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919)
Litteratur[rediger | rediger kilde]
- Lindwall, Lilly: Desideria. Bernadotternas anmoder. Stockholm. Åhlén och Åkerlunds Förlag A.-B. (1919)
- Desideria, Svenskt biografiskt lexikon (SBL) Arkivert 17. oktober 2013 hos Wayback Machine.