Kommandoplass

Fra Wikipedia, den frie encyklopedi
Hopp til navigering Hopp til søk
En norsk mobil militær kommandoplass

En kommandoplass, eller stabsplass, er en plass der en sivil eller militær stab utøver ledelse, eller kommando og kontroll, over sine underlagte enheter.

Kommandoplasser kan i sin enkleste form utgjøres av et enkelt lokale eller en spesialbygget kommandobil, men kan også utgjøres av spesialbygde beskyttede fjellanlegg der tusentalls personer har sin arbeidsplass.

De fleste beskytttede kommandoplassene ble bygget som følge av at andre verdenskrig overgikk i den kalde krigen da man så det som viktig å beskytte samfunnets ledelsesfunksjoner mot væpnede angrep med for eksempel atomvåpen.

Sambandssentral[rediger | rediger kilde]

Begrepet kommandoplass anvendes ofte synonymt med sambandssentral, ettersom man i begge tilfeller er avhengig av godt samband og lokaler for å kunne løse sine oppgaver. Opprinnelig var imidlertid sambandssentralen en del av kommandoplassen og den plass der all kommunikasjon ble håndtert. I visse militære sammenhenger anvendes også begrepet stabsekspedisjon (Stex) om en avdeling med sambandssentralens hovedsaklige oppgaver, men den har da ofte utvidet virksomhet og har ansvar ikke kun for kommunikasjon.

Militære kommandoplasser[rediger | rediger kilde]

Kommandoplasser kan opprettes ved samtlige militære avdelinger, men større anlegg opprettes og betjenes av signaltroppene eller tilsvarende troppearter. I Sverige har Ledningsregementet og Försvarsmaktens telekommunikations- och informationssystemförband ansvar for disse større anleggene samt utdanning av støtteavdelinger for kommandoplassenes betjening.

Sivile kommandoplasser[rediger | rediger kilde]

Modell av Ledningscentral typ A - distriktscentralen Bofinken
Ordersalen i Vargen, Huddinge.

Under 1950-talet byggdes i ett intensivt skede ledningscentraler i bergrum till kommuner, räddningstjänsten och sjukvården för samverkan i en krissituation. Ledningscentralerna utgjordes av sex olika typer, vilka var klassificerade efter storlek, typ A utgjorde den största typen av ledningscentral, medan typ F utgjorde den minsta. Ledningscentral typ A var uppförd i två våningsplan med inrättade rum för taktiska genomgångar, sovlogement, toaletter och separat reservkraftverk. Totalt var ledningscentral typ A anpassad för 60–100 personer. Ledningscentral typ A moderniserades under 1950-talet och 1960-talet, för att kunna motstå kärnvapen samt vätebomber. Modellen till höger är en modell över hur en ledningscentral var uppbyggd, en verklig motsvarighet till denna modell fanns exempelvis i distriktscentralen (DC) Bofinken på västkusten.[1]

Fram till 2000-talet hade så gott som varje kommun i Sverige en skyddad berganläggning där kommunens ledningsfunktioner skulle samgruppera med myndigheter som länsstyrelse, räddningstjänst, polis och enheter ur det civila försvaret. Ett exempel på civil ledningsplats är ledningscentralen i Gullarp, Eslövs kommun. Motsvarigheterna i Göteborg (Bofinken på Hisingen och Spoven/Uttern vid Delsjöarna) samt Stockholm (Elefanten, Sollentuna och Vargen, Huddinge) diskuteras ofta på Internet. I motsats till Vargen är Elefanten bevarat i sin helhet och frågan har väckts om byggnadsminnesförklaring. Något som kan noteras är den utstickande namnsättningen, med namn på olika djurarter, på samma sätt som försvaret har namngett sina anläggningar. Typiskt för de lite större kommunerna, som i nutid alltså har huvudmannaskapet för den här typen av lokala anläggningar, är att nedläggning inte lika ofta har varit aktuellt som i många mindre kommuner. Några ledningscentraler förlades i berg, andra låg i ett normalt skyddsrum, exempelvis under kommunalhuset eller en brandstation. I nästan varje kommun inrättades en ledningscentral, exakt hur många som byggdes är oklart.[2]

Mobila ledningsplatser[rediger | rediger kilde]

Befälsbil, ledningsfordon för svenska polisen
En amerikansk mobil ledningsplats för polis

Såväl militära som civila myndigheter använder sig numer främst av mobila ledningsplatser, till exempel i form av olika typer av ledningsfordon. Militära förbands mobila ledningsplatser omfattas ofta av flera fordon med många olika funktioner, medan civila myndigheter, som till exempel polisen, oftast använder sig av enstaka fordon. De militära ledningsplatserna präglas av hög rörlighet och alltmer ökad skyddsgrad i form av pansarfordon.

Nuläget[rediger | rediger kilde]

Efter att det kalla kriget upphörde i början av 1990-talet togs allt fler skyddade ledningsplatser ur bruk, såväl inom Försvarsmakten som på kommunal och regional nivå. Detta mönster var tydligt såväl i Sverige som utomlands. I många fall var dessa ledningsplatser förknippade med stora underhållskostnader, men även ny teknik gjorde att många anläggningar bedömdes som överflödiga. Istället avsåg man leda samhälleliga och militära funktioner i första hand och så långt möjligt från de olika myndigheternas ordinarie tjänsteställen. Även mobila ledningsplatser blev allt vanligare. Dock finns det fortfarande ett stort antal skyddade ledningsplatser kvar och i drift. På grund av en gradvis förändrad hotbild tog såväl Sverige som andra länder på nytt upp frågan om skyddade ledningsplatser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gick i december 2016 ut med information till Sveriges kommuner där man konstaterade att kommunerna måste förbättra sin krigsberedskap och inte avveckla sina ledningsplatser.[3]

Referanser[rediger | rediger kilde]