Ved Idas grav

«Ved Idas grav» eller vanligst kalt «Kors på Idas grav» er en av Nordens mest populære skillingsviser. Teksten er skrevet av Charlotte Berger, født Cronhielm (1784–1852) som var av adelsslekt. Da hun var 33 år giftet hun seg med Major Johan Göran Berger. Ekteskapet deres var ikke spesielt lykkelig, og han sløste bort mye av pengene hennes. Men han var en dyktig komponist, og satte melodi til flere av hennes dikt, blant andre dette.

Charlotte Berger hadde en omfattende litterær produksjon. Allerede før hun giftet seg, hadde hun skrevet både moraliserende familieromaner og «røverromaner» under psevdonym. Hun skrev også noveller og teaterstykker som hun oversatte fra fransk. Hun hadde stoff på trykk i flere tidsskrifter og aviser, og «Kors på Idas grav», som den het opprinnelig, ble første gang publisert i Magazin för Kunst, Moder och Nyheder i 1826. Visa ble raskt populær og den har lånt melodien til en rekke andre viser, blant annet flere rallarviser. Den svenske versjonen har en del flere vers enn de fleste norske oversettelsene.

Innspillinger

• Rita Engebretsen på LP/CD Frem fra Glemselen kap. 1, Talent Produksjon 1974 – norsk versjon «Ved Idas grav»
• Rita Engebretsen på LP Ur våra gömmor, RCA 1977, svensk versjon, «Kors på Idas grav»
• Margarta Kjellberg på EP «Skillingsviser med Margareta Kjellberg», DECCCA 1950-tallet. Svensk versjon under tittelen «Mossbelupen hytta».

Teksten

Teksten varierer en del både på grunn av forskjellige oversettelser og fordi den har vært muntlig tradert. Denne er hentet fra et skillingstrykk datert 1902, hvor også visene «Skön Cecilia» og «Den skjønne Ragna» medfølger.

1. Mosbedekket hytte sto ved Heklas fot
   ville graner svaiede ved fjellets rot
   Men der inne sorgfullt minne, stormen sakte rides av
   hist ved stranden står et kors på Idas grav.
2. Alfred skjønn, som våren dro til fremmed land
   blek med bitre tårer Ida gret på strand
   Gå å stride, glem ei Ida, kjærlighetens sterke bånd
   De vil holde Gud oss leder ved sin hånd.
3. Året gikk sin bane tvende ganger om
   Savnet ble en vane ingen Alfred kom
   Stakkars Ida kvaler lider dølger smerten for sin far
   Ensom kraft å stride hennes hjerte bar
4. Ida gikk til stranden ensom med sitt savn
   Og i sanden skrev hun ofte Alfreds navn
   Morgenstunden middagstunden Ida venter ennu her
   Månens bleke stråler finner henne der
5. Skyhøy bølger farer over havets bryn
   Torden heftig svarer lynet deler skyn
   Et skip nu føres nødrop høres, vraket slynges i mot land
   og på bølger føres mange frelst til strand
6. Men det syn som Ida nu fikk se
   var sin Alfred død på stranden hvit som sne
   På kne hun faller og hun roper: Alfred jeg vil gå med deg
   Inn i døden livet er ei mer for meg
7. Og sin hand hun lagde i sin faders hand
   ømt farvel hun sagde dro til dødens land
   Dødens engel kaller henne, med sitt smertens hårde bud
   Samme engel bringer Idas sjel til Gud

Svensk tekst: Kors på Idas grav

1.Mossbelupen hydda står vid Heklas fot,
höga granar skydda den mot stormens hot,
men därinne, sorgsna minne, livets storm en ros bröt av,
än vid strand vi finne kors på Idas grav.

2.Alfred skön, som våren drog till fjärran land,
blek med spridda håren Ida grät på strand.
Gå att strida, glöm ej Ida, hennes kärlek hennes tro,
sorgsen skall hon bida återkomstens ro.

3.Året slöt sin bana tvenne gånger om,
saknaden blev en vana ingen Alfred kom.
Van att lida stackars Ida, dolda smärtan för sin far
kraft att ensam strida än dess hjärta har.

4.Snart från bleka kinden blomman vek sin kos,
som Siroccovinden härjar Söderns ros.
Tårfullt öga mot det höga fåfängt följde hjärtas bön,
trohet båtar föga sveket blir dess lön.

5.Enda dotterens smärta tär den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta skyndar att ge tröst.
Sörj ej Ida till sin sida snart jag Alfred återför,
blott for dig ja vida värld en vallfart gör.

6.Ida gick till stranden lik en ensam hamn
ritade i sanden månget älskat namn.
Morgondimma, middagstimma suckande hon andas här
månens bleka strimma finner henne där.

7.Skyhögt böljan svallar över havets bryn
åskan rysligt knallar blixten delar skyn.
Skepp förstöras nödrop höras, vraken slungas emot land
och av vågor föras måna uppå strand.

8.Av förtvivlan slagen Ida såg sin far,
redan skumt för dagen gubbens öga var.
Dödminuten är förfluten, döden redan kallar mig
Alfreds tro är bruten, han har svikit dig.

9.Nu sin hand han lade i sin dotters hand
ett farväl han sade gick til fridens land.
Döden svingar mörka vingar, nu ett hemskt, et smärtans ljud,
samma ängel bringar Idas själ till Gud.

10.Mossbelupen hydda står vid Heklas for,
höga granar skydda den mot stormens hot.
Men därinne sorgsna minne, livets storm en rös bröt av
än vid strand vi finne kors på Idas grav.