Kalle Petterson och Josefina

«Kalle Petterson och Josefina» er et skillingstrykk som synges til melodien «Ved Idas grav». Forfatteren er ukjent, og skillingsvisen betegnes ofte som en rallarvise.

Teksten

1.Nu jag sjunga vill för er en liten sång,
den har tröstat mig i livet mången gång,
om min älskogs korta lycka och om sorgen lång och grå,
ty den minnes Kalle Petterson ändå.

2.Jag var i min gröna ungdoms tjugo år,
hon var trettisju och hade krusigt hår.
Jag var älskogoerfaren, jeg var trogen i min håg
hon var falsklig som skum på havets våg.

3.Än jag minns när under vårens blommors dryss,
jag av Josefina fick den första kyss.
Och jag även minns tyvärr den vinterkvällens timma som
Josefina första gången inte kom.

4.Sedan dess så gick det kväller tiotalls,
jag kom varje kväll men hon kom inte alls.
Ty när jag i midnattstimmen stod med sorgset hjärta kvar
Josefina smekade en annan kar.

5.Men i dag så sjunger jag av hjärtans fröjd
jag har ingen fru men jag är lika nöjd.
Ingen bråkar när jag kommer, ingen grälar när jag går
jag är ogift vare lovad här jag står.

Kilder

• Sangene i våre hjerter, Elin Prøysen,Damm 2007