Järnvägs-visa

«Järnvägs-visa» er et skillingstrykk. Opprinnelsen er ukjent, men i det siste verset oppgis tekstforfatteren å være Albert Palmgren på 20 år. Alf Prøysen samlet visen inn til sin spalte i «Magasinet for alle».

Teksten

1.Förlåt mig kamrater at jag så dristig er,
jag vill blott litet sjunga om järnvägslivet här.
Om Norrlands stora skogar, der banan løper fram
från norska fjellens sider til Bottenhavets strand.

2.Jag har i Norrland varit sen tidligt ut i vår,
och vad jag der erfarit, jag nu omnämna får,
jag reste ifrån hemmet till Norrland stod min håg
min hembygd som mig fostrad en dag min resa låg.

3.Jag hjärtligt blev antagen av banans ingeniör,
jag noga minns den dagen som nu mitt minne rör.
Jag skickad blev till skogen lik andra vilda djur,
inspärrad i en koja lik fåglen i sitt bur.

4.Uti vår usla koja bor över femtio mann
de väsnas ocg de stoja så högt dem nonsinn kan.
Der alla svär om staten att den så simpel är
att man ej får till maten i ödemarken her.

5.Ja mången høres tala om banans ingeniör
att han ej vill betala så mycket som han bör.
Han kan vel något göra men råder ej för allt
för tiderna er svåra i landet över alt.

6.För mig en søderns Bleking som ovan vintern var,
så mycket snö i hemmet jag aldri skådat har.
Innbäddad i blant fjellen låg snön en åtta fot,
och kjölden var förfärdlig i sjakten der vi stod.

7.men ändå svetten strömmar när jag min kärra drog
jag aldri kan förglömma hurt hjärtat i meg slog.
Det hotade å sprenga kvar åra i min kropp
när som der hördes ropa at katten var i topp.

8.Och i den dystra skogen jag stod så mången kveld,
då polarstjernen trogen upplyste nordens fjell.
Min tanke hastigt ilar til hemmets sköna mö
men tanken får ei kvila den måsta genast dø.

9.Dog enn mitt minne förer mig til den sköna bygd
hvor nattergalen svingar så lett utop sin flukt.
Til söderns gröna lunder min tanke ilar hen
jag minns de glada stunder jag tilbragt hos min venn.

10.Men Jämtlands sköna flickor jag ej forglömma kan
hur de sig stiligt kläda i siden och i band.
Det är som vil de sägo ut i sitt hulda bröst
kom hit du trogna rallare så skal du finna tröst.

11.Och rallarflickan tjusar hon är i honom kär
ja hon för honom krusar han henne trohet svär,
att bröllop blir med tiden åt dette unga par
derom var intet tvivel det trodde en och kvar.

12.Men en vacker dag inträder en fästmann till sin venn
han var til resan ferdig, det var en stilig svend.
Adjö med dig, min flicka, jag nu ifrån dig far
jag dig ej brev kan skicka jag dig blott narrat har.

13.Min flicka bor i söder långt fjärran her i från
der sommersolen glöder der höres fåglars sång.
Till henne nu jag hastar i henne¨är jag kär
hur ödet enn mig kastar jag henne trogen er.

14.Nu har jag stått och slaget i åtta timmars tid
jag nu är det på laget at man får kvila sig.
Der synes nya skaror till sjakten taga ut
att möta nya faror som aldrig vill ta slut.

15.Förlåt mig nu kamrater om visan den tar slut
min förmann står och skrikar om jag ej håller ut.
Mitt namn er Albert Palmgren min ålder tjugo år
för jag var och en rallar från Bleking nu förstår.

Kilder

• De gamle visene 2 med Alf Prøysen, Forlaget For Alle 1973