Bredvid sin häst i gränden

«Bredvid sin häst i gränden» er et skillingstrykk med tekst av Carl Boberg, en forfatter og predikant. Han skrev diktet etter at han hadde lest en avisartikkel om den tragiske hendelsen. Diktet sto første gang på trykk i tidsskriftet «Sanningsvittnet» 29. mai 1890, under tittelen «Stadsresan». To år senere var den med i diktsamlingen «I moll och dur». Diktet ble raskt kjent, og sunget til flere melodier, den mest kjente av Adolf Edgren. Han var organist i Stockholm, og dro senere til Amerika. Melodien er originalt komponert til teksten «O, vilken fröjd och lycka», som han trykte i heftet «Gitarristen» i 1892.

Teksten

1.Bredvid sin häst i gränden en gosse syntes stå,
han strök sin vän på länden de fröso båda två,
ty dagens gyllne pilar ej värmde luften mer
med kvällens kalla ilar ett snöslaks tyss föll ner.

2.Med lass de kommit redan på morgonen till stan,
nu båda stått altsedan på öppna vedgårdsplan.
Ty hästens grymme herre som just var gossens far
till krogen gått dess värre och dröjde ännu kvar.

3.De sågo på varandra det var som hästen sagt
du som är fri må vandra och se, vad som har bragt
vår herre att förgäta att vi stå båda här,
och intet ha att äta fast hungern oss förtär.

4.Och gossen lydde trogen den stumme vännens blick,
och bävande till krogen att söka far han gick.
Förskracket han syntes glänta i dörren: Kom nu far
ty hemma de oss vänta och skummet på oss tar.

5.Stäng dörren pojke genast, tjöt faren rusig nu,
jag rår mig själv allenast se efter hästen du.
Jag svarar själv för risken och Golte skall nog få,
traktering utav pisken så det skall undan gå.

6.Med sorg i sena stunden gick gossen åter ned
till hästen som sto bunden och frös och svalt och led.
Till skarpa nordanbyar sprang vinden hastigt om
och snön ur himlens skyar i stora massor kom.

7.Ännu en gång till krogen gick gossen: Kom nu far
ty annars genom skogen sig hästen aldrig tar.
Han fryser så han skakar och utan hö han står,
och hemma mamma vakar och undrar hur det går.

8.Följ gossen sade alla som sutto inne nu,
vad, lyster ni befalla tyst bonde vad vill du.
Du är ju överlastad men snart tog grälet slut
och gossens far blev kastad bland gatens drivor ut.

9.Fast gossen honom hjälpte på benen, strax framåt
på nytt den druckne stjälpte det var en sorlig stråt.
Det kan förstås för resten hur gången tog sig ut,
til gennomfrusna hästen de kommo dock till slut.

10.Nu värmes djurets leder när drinkarn tömmen fick,
ty under slag og eder det ut på vägen gick.
Snart pinglet utav klockan som under bringen satt
förtonande i tjockan ut i den kulna natt.

11.Men snön i drivor yrde och kölden grep var lem
man vet ej hur de styrde de kommo aldrig hem.
Man tror att fadern stjälpte av schäsen när han son
ur drivan honom hjälpte gick hästen därifrån.

12.Alltnog när åter dagen sin gruning syntes strö,
då gingo hela lagen att söka lik i snö.
Men först när stjärneblossen om kvällen tänt sin brand
de funno liken: gossen höll troget faderens hand.

13.Och längre inn i skogen den stackars hästen stod,
i selen ännu trogen med kallt och isat blod.
Hans stela ögon lyste så skarpt i månens sken
att starka karlar ryste i både märg och ben.

14.Det var som hämden tände sin eld i dessa klod
och nu i döden sände ur deres djupt sitt hot:
Förbannad vare krogen som åstadkommer slikt,
allt var så tyst i skogen och hemskt och vålnadslikt.

Kilder

• Sangene i våre hjerter, Elin Prøysen, Damm 2007