I låga ryttertorpet

«I låga ryttertorpet» er et skillingstrykk. Alf Prøysen presenterte den i sin visespalte i «Magasinet for alle» i 1956, og han mener at den skriver seg fra Karl den 12tes tid. Margareta Kjellberg sang den inn på plate i 1959, og der oppgis opphavsmannen til å være Wilhelm von Braun.

Teksten

1.I låga ryttertorpet i høga Hunneberg
der satt en ensam kvinna lik snøn var hennes färg.
Och tårar föll på linet på vilket tungt hon spann
och långsamt ut i spisen den råa veden brann.

2.Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog
visst är det tio år sen min Ola från mig drog,
ut i polska fejdan men ej ett enda ord,
jag hört av honom sedan han ligger nog i jord.

3.Visst är han från mej tagen med kuler eller jern
och borta er min glädje min stolthet och mitt vern.
Och pojken som vi hadde när han drog hemifrån
han haver Herren tagit, ack jag vel gråta må.

4.Att sitta övergiven år ut och inn som jag
det er ett långsomt prövas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag i livet haft.

5.Ett år vi levat sammen blott ett när kriget kom,
och uti evig ängslag min glädje byttes om.
Var natt i mine drömmar han blodig for mej sto
och sedan dog den lille då svek mig allt mit mod.

6.Dock höll jag motet uppe i flera vintrar än,
jag tänkte att jag skulle få återse min vän.
Det talades om seger som unge kungen vann
att freden skulle komme så tenkte jag ibland.

7.Men freden kom dock aldrig ej hälsning eller bud,
kan hände att han lever och har mig glömt o Gud.
Den tanken var mig bitter och outröstelig
om bergen ville rasa och falal over mig.

8.Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövat ut i sitt lugna käll.
Då hörtes steg der ute hon knappt sig resa kan
förren i stugan trädde en ståtlig riddersmann.

9.God afton, så han sade, god aften och Guds fred,
jag kommer ifrån kriget och från det rätt led.
Och tröttnat har min gångare I låner mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

10.Förvånad hørte Elin den granne herens ord
jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord,
jag ingen ting att bjuda en så förnemer gäst
behöves inte heller, blott foder åt min häst.

11.Jag foder har tillråackligt sen vargen rev min ko
en sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Och vågar därför Elin bjuda ers nåd att sitta ner
mens jag går ut en vänding och efter hästen ser.

12.Bliv kvar min gode kvinna det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsmann tar för sig på vårt ort.
Ni kommer då från kriget brøt Elin gäftigt ut,
det gör jag raka vägen, nu er det ändligt slut.

13.Om annat låt oss tala jag är på kriget mätt,
här har ni ganske trevligt, här är så fint och nätt.
Och sjölv i besta åren det synes att ni är,
hur kommer det sig at ni så ensam sitter här.

14.Det är vel Herrens vilje, hans lag, men inte min,
och hårt jag blivit straffat, min skjebne er ei din.
Min mann gått ut i kriget och säkert är han død
jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

15.Man bör ej tro dro det verste, var riddersmannens svar
ty har man även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsmann bör taga sej för sed
att för det förste gifta sig och göra klart besked.

16.För Guds skull kära herre nej tala inte så,
min Ola vill jag trogen igjennom livet gå.
Men om min egen tro emot Ola eder bröt
då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

17.Gråt ej sa riddermannen, med en förundrar ton
vad tjänster han förretat vid Liljehöks skvadron
som riddare benämdes och kallades Hans Lod
den karlen vil jag minnas det var en mann med mot.

18.På mina kne jag beder, velsignade ers nåd,
vet ni om honom mera, ack ja ett tappert dåd,
som uti Sverige hävder kan håanda får ett rum
han räddade sin konung i träffningen vid Stum.

19.Då upp ifrån sin stol kom en riddare så båld
och slöt den arma kvinnan inntil sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
men av din Ola blivit, ryttmästare Hans Lod.

Kilder

• De gamle visene 2 med Alf Prøysen, Forlaget For Alle, Oslo 1973