Alfrid og Alfilde

«Alfrid og Alfilde» er et skillingstrykk Alf Prøysen samlet inn til sin visespalte i bladet «Magasinet for Alle», årgang 1954-1955. Visa er også gjengitt i samlingen «De gamle visene med Alf Prøysen», utgitt på Forlaget for alle i 1972. Visa er av ukjent opprinnelse, og på enkelte trykk kalles den «Alfred og Alvilde», og den er skrevet på et blandingsspråk av norsk og svensk.

Teksten

1.I året attenhundrede ja det var nittitre,
i kronans tjenst i Stockholm jag drog som ni får se.
Jag bød farvel til hemmet og sagde til min venn:
Kanskje du har alt en annen när vi sees igjen.

2.Men flickan gret och sagde: Nei det får aldrig skje
hur långt du enn må resa, min allra kjæreste.
Det ordet kom fra hjertet, fra hennes unge brøst
nei bli hos meg min kjære, jag trenger jo din trøst.

3.Jag reste dog, så kom jag til Sveriges hovedstad,
jag glømde snart Alfilde och levde frisk och glad.
Tre månader førgingo, då skrev jag henne till
i brevet sto de ordene jag her omtala vil.

4.Idag Alfilde skriver jag for siste gang til dig,
du søka må en annen och evigt glømma meg.
Ty jag en venn har valt mig, ty ventan blev før lång
derfor farvel Alfilde, farvel for siste gong.

5.Alfilde fikk snart brevet, hun gråt og skrev alt så:
Min venn er det din mening, hur skal det med mig gå.
O kom nu snart tilbaka og skänk mitt hjärta ro
och hermed vil jeg ende mitt brev i håp og tro.

6.Jag leste sedan brevet for alla på kasern,
korporaler og gardister som er landets vern.
Jag spe og spott blott hørde, sjølv var jag full av hån
jag gjorde spe åt brevet om Alfilde och dess son.

7.Så hende sig en morgon förren reveljen ljød
det kom et brev från hemmet:Alfilde din er død.
Och du har største skulden at hon gikk ut av livets hän
jag ryssligt har du syndet mot Gud og mot din venn.

8.Det sägs når hun fikk lese ditt brev så fyllt av hån
då tok hun upp av voggan sin lilla kjære son.
Smög skogsvegen ned til insjøen och der forsvann hon platt
i går den tolvte juli en vacker sommernatt.

9.Jag reste hem der fann jag et brev ved treets fot
jag leste dette brevet så fort jag torde mot.
Den aller siste raden hon skrivit dessa ord:
Før din skulld Alfrid dør jag, som har mig glømt på jord.

10.Nu hvilar hun i graven med barnet på sin arm
det slumrar ljust i døden alt ved sin moders barm.
Men jag går gjennom världen min kummerfylda gång
och hermed vil jag sluta min sørgelige sång.