Pappaen og havet
«En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det»[2]
Pappaen og havet (svensk Pappan och havet) er en roman fra 1965 av Tove Jansson; det er den åttende av bøkene om Mummitrollet.[3] Boka utkom på norsk i 1966, oversatt av Gunnel Malmström.[2][4]
Bakgrunn[rediger | rediger kilde]
Jansson skrev på romanen på en reise til Spania og Portugal 1963/64[1], og oppbruddet fra Mummidalen som skildres i boka, har dels sammenheng med Janssons eget oppbrudd fra Jansson-familiens felles sommerhytte på Bredskär, hvor hun siste gang ferierte i 1964.[1]
Boka beskrives som «den egentliga brytpunkten mellan barn- och vuxenskrivande» i Mummibøkene, og «rör sig i en zon bortom gränerna för barnsligt och vuxet».[1] Historien er «nästan helt avmumifierad», de tre hovedpersonene omtales ikke lenger med prefikset Mummi-, men bare som mammaen, pappaen og trollet.[1] Jansson har sagt at «Pappan och havet og Sent i november ikke er barnebøker. Men det finnes også barn som liker de bøkene aller best.»[5]
Temaet i romanen var tidligere behandlet i episoden «Mumin och havet» fra 1957 i tegneserien Mummitrollet. Handlingen utspiller seg samtidig med handlingen i den neste boken, Sent i november, som handler om det som skjer i Mummidalen mens Mummifamilien er vekk.
Innhold og tema[rediger | rediger kilde]
Bokas ytre handling er bygget rundt Mummipappas følelse av å være overflødig og unyttig. Han forlater sitt lille lekefyrtårn, og reiser ut for å betjene et stort, ekte fyrtårn.[6] Romanen skildrer en gryende uenighet mellom mummipappa og mummimamma som ikke finnes i de tidligere bøkene; og den «handlar om en familj under påverkan, där tilvaron krackelerar för alla familjemedlemmarna.»[1] «I Pappan och havet lyckas Jansson använda sina muminikoner till något så djup mänskligt som att diskutera hur man utvecklas tillsammans och hur man ska få plats i en familj, i könsroller och i livet[…]»[7] Med C.G. Jungs begrep kan man si at de tre hovedpersonene reiser gjennom det ubevisste og mot selvet.[1]
Faren mestrer ikke sitt nye liv på øya, og tyr til ulike former for selvbedrag for å mestre sin identitetskrise. Mamma lengter tilbake til Mummidalen, og strever for å skape sin høyst nødvendige hygge rundt seg. Mummi ser ut til å ha kommet i puberteten, han strever med mørkeredsel, og han lykkes til slutt med å konfrontere både sin egen frykt og Hufsa.
Bruken av en øy som et fokusert landskap for konfrontasjoner og forsoning er felles for denne romanen og flere andre romaner.[8]
Referanser[rediger | rediger kilde]
- ^ a b c d e f g Boel Westin. Tove Jansson: ord, bild, liv. Stockholm: Bonniers, 2007. Side 378-395. ISBN 978-91-0-011325-4
- ^ a b Jansson, Tove (1914-2001) (1966). Pappaen og havet. Oslo: Aschehoug. ISBN 8203065643.
- ^ Tove Jansson läser ur Pappan och havet; yle.fi
- ^ Omslag fra ulike utgaver av boken; moomintrove.com
- ^ Tordis Ørjasæter (1985). Møte med Tove Jansson. Oslo: Gyldendal. s. 106. ISBN 8205165114.
- ^ Sonja Hagemann (1967). Mummitrollbøkene: en litterær karakteristikk. Oslo: Aschehoug. s. 32.
- ^ Ella Andrén. Mumintrollen och välfärdssamhällets vantrivsel; dagensbok.com, 29. mai 2010
- ^ Vanja Bøge Stubhaug. Tilværelsen på en øy : en sammenligning av tre nordiske romaner som skildrer et øyopphold : Martin A. Hansen: Løgneren, Tove Jansson: Pappan och havet, Erlend Loe: L. Masteroppgave i norsk litteratur. Universitetet i Oslo, 2007. pdf