Francisco Suárez

Fra Wikipedia, den frie encyklopedi
Gå til: navigasjon, søk
Arbeid pågår: Denne siden er under arbeid. Det blir ofte redigeringskollisjoner under slikt pågående arbeid, og under større endringer så kan andre bidrag forsvinne.
Francisco Suárez

Francisco Suárez (født 5. januar 1548 i Granada, Spania, død 25. september 1617 i Lisboa, Portugal) var en spansk filosof og teolog, som betraktes som en av de fremste skolastikerne. Han regnes ofte som folkrettens far, og tilhørte Salamancaskolen.

Biografi[rediger | rediger kilde]

Francisco Suárez ble født i Granada i Spania, og gikk inn i Jesuittordenen i Salamanca da han var seksten år gammel. Han fikk på den måten mulighet til å studere filosofi i fem år. I begynnelsen var han ingen lovende student, men med tiden fikk han gode karakterer, og fortsatte da med teologi. Etter det underviste han i filosofi i Ávila og Segovia. Han ble ordinert til prest i 1572, og begynte deretter å undervise i teologi, i Ávila og Segovia (1575), Valladolid (1576), Roma (1580–85), Alcalá (1585–92), Salamanca (1592–97), og Coimbra (1597–1616).

Han skrev om mange emner, og forfatterskapet er omfattende også om man regner antall sider. Hans samlede verk på latin er på 26 bind. Han har skrevet om juss, relasjonen mellom kirke og stat, metafysikk og teologi. Han har ofte blitt kalt folkrettens far, og hans Disputationes metaphysicae hadde en stor lesekrets i Europa under 1600-tallet.

Suárez ble betraktet som den fremste filosofen under sin samtid. Pave Gregorius XIII overvar hans første forelesing i Roma, og han ga også råd til pave Paulus V om hans utenrikspolitiske forbindelser. Kong Filip II av Spania sendte Suárez til Coimbras universitet for å gi det en del av filosofens glans.

Suárez døde enten i Lisboa eller Coimbra. Etter hans død økte hans berømmelse, og han kom til å få stor innflytelse på filosofer som Hugo Grotius, René Descartes, og Gottfried Leibniz.

Filosofi[rediger | rediger kilde]

Suárez viktigste bidrag til filosofien var innen metafysikken og innen rettsfilosofien. Han var en av de siste skolastikerne, og var lett påvirket av thomismen.

Metafysikk[rediger | rediger kilde]

For Suárez handler metafysikk om reell essens og eksistens, i stedet for begripelig essens og eksistens. Han var enig med andre skolastikere om at Guds essens og eksistens er det samme (se det ontologiske gudsbevis), men mente til forskjell fra disse at essensen og eksistensen hos avgrensede skapelser ikke er distinkte. Han hevdet at distinksjonen mellom essens og eksistens er begripelig; de kan ikke opptre separat, de begripes separat. Forskjellen mellom essens og eksistens anså Suárez med andra ord ikke å være av logisk art, uten epistemologisk.

I den opprørte striden om universalierne (se Universaliestrid), inntok han et standpunkt mellom den panteistiskt farget realismen som Duns Scotus representert, og Wilhelm av Ockhams ekstreme nominalisme. Suárez betraktes som en "moderat nominalist". Han mener at de eneste veritable og reelle enhetene i den eksisterende verden er individer; å påstå at universalier har en uavhengig eksistens (ex parte rei), var å redusere individer til accidenser i en ikke-delbar form. Suárez fremholdt at Sokrates' menneskelighet ikke var annerledes enn Platons, men samtidig utgjøres den ikke av en og samme menneskelighet; det finnes like mange formelle enheter (humaniora) som det finnes individer; disse individer har ingen faktisk enhet, men en essensiell eller konseptuell (ita ut plura individua, quae dicuntur esse ejusdem naturae, non sint unum quid vera entitate quae sit in rebus, sed solum fundamentaliter vel per intellectum). Den formelle enheten er allikevel ingen vilkårlig intellektuell konstruksjon, men eksisterer in natura rei ante omnem operationem intellectus.

Hans arbeidet innen metafysikk, vilka består av anmärkningsvärda kraftprov i systematisering, är i sanning ett vittnesbörd om medeltidens tänkande, där han kombinerar de tre gällande skolorna: thomisme, scotism og nominalisme. Han är också en djupsinnig kommentator till arabiska och högmedeltida arbeten. Den skolen han dannet som sin samtids største metafysiker, benevnes suarisme.

Rettsfilosofi[rediger | rediger kilde]

Suárez fremste innsats var med hans arbeidet om naturrett, hans åsikter om positiv rätt, og monarkens status. I sitt omfattande verk Tractatus de legibus ac Deo legislatore, föregriper han i vissa avseenden Hugo Grotius och Samuel Pufendorf, genom att uppställa en central distinktion mellan naturrätt och folkrätt; den senare såg han som bestående av sedvänjor. Fastän hans metod genomgående är skolastisk, beträder han samma land som Grotius, vilken senare talar om honom med mycket respekt. Hans primära ståndpunkt är att all lagstiftning såväl som all myndighetsutövning, kommer av Gud, og att varje rättskällas auktoritet har mynnat ut från Gud. Suárez vederlägger den patriarkala teorin om regering och om regenten som monark av Guds nåde, vilket var en populär teori i samtidens England och i viss utsträckning även på kontinenten. Han argumenterade emot den slags kontraktualism som var dominerade hos de tidig-moderna politiska filosoferna, som Thomas Hobbes och John Locke, men samtidigt genljuder vissa av de mer frihetliga lockeanska kontraktsteorierna även hos Suárez.

Menneskenes natur, mente Suárez, har Gud gitt dem i form av en sosial natur, og till detta hör förmågan att stifta lagar. När ett politiskt samhälle inrättas, konstitueras dess natur av människorna som utför detta, människor som överlämnar sin naturliga lagstiftande förmåga till en härskare. Eftersom de gav härskaren denna makt, har de rätt att ta tillbaka makten, att göra revolt mot härskaren — men endast om härskaren behandlar dem illa, och de måste då agera måttfullt och rättvist. I synnerhet har folket förbundit sig till att undlåta att mörda sin härskare, hur tyrannisk han än må ha blivit. Om en regering har påtvingat folket dess styrelse, har folket å andra sidan inte bara rätt att försvara sig genom att revoltera, de är berättigade att mörda den tyranniska härskaren.

På tillskyndan av påve Paulus V skrev Suárez 1613 en avhandling med en dedikasjon til de kristna prinsarna av Europa, med titeln Defensio catholicae fidei contra anglicanae sectae errores. Den riktade sig emot de trohetseder som Jakob I av England krävde av sina undersåtar. På Jakobs befallning brändes skriften av bödeln, och läsning av den förklarades vara ett majestätsbrott og landsförräderi. Med detta och föregående verk, gir Suárez det tydeligste uttrykket i sin samtid for folksuveränitetsprincipen.

Kilder og eksterne lenker[rediger | rediger kilde]